VARFÖR?

Varför ska mitt liv vara så JÄVLA komplicerat för??!
Börjar tappa tålamodet att det någonsin kan bli bra, jag klarar inte av den där jävla skiten att dem inte tror på mig eller något.
Vad är det som är så svårt jag försöker att vara snäll och allting men jag är tydligen dum i huvudet och ser i syne mig behöver man tydligen inte tro på man tror hellre på en 14 åring... orkar snart inte längre allt har gått bergochdalbana hela mitt liv och nu måste jag säga det känns som det är värre..

Irreterad..

Kunde inte sova inatt då bruden på jour hemmet stod och skrek och bråkade med än en rolig sak är att jourhemmet säger till mig att JAG inte tar hänsyn okej jag är ledig men jag lägger mig ändå vid 10 och försöker sova.. men när jag ska sova bryr sig ingen men om det är någon annan än jag som ska sova DÅ blir det knäpptyst.. vem är det som tar hänsyn igentligen!?

Orkar inte...

Man gör allt man kan men får bara skit...
Allt som händer är tydligen inte mitt fel men börjar kännas så..
Mycket som får mig må dåligt...
Mest av allt när man försöker så gott man kan att trivas fast man inte gör det i huvud taget..
Alla tror bara att jag är den ända som gör fel men det dem inte fattar är när dem tror de gör dem själva fel..

Pallar snart inte den här skiten alls bara skit åt alla håll
Andra spottar på en som att man inte klarar någonting
Pappa har iallafall börjat tänka och det mår jag bra av kanske inte det bästa men riktigt glad han försöker<3
Piskan snärtar mot mig hela tiden även fast jag gör allt jag kan göra och det blir inte bättre..
Alla tror bara på alla andra utom mig, det ska inte behöva vara så...

Hej bloggen..

Det har varit ganska jobbigt den senaste tiden.. jag har haft ett riktigt svårt liv med folk som inte förstår vad jag behöver..

Jag har försökt hela mitt liv att stå ut men det gick inte när alla bara går på mig som det svarta fåret hela tiden.
Jag vet att ni inte tror att ni gör det men ni har alltid tryckt ner mig och alltid tyckt jag gjort fel val men det finns en anledning till det tyvärr men sanningen är hård som ni själva säger..
Jag orkar inte med er och om ni känner er träffade hör inte av er!
Mitt liv är börjat på nytt, pluggar sten hårt, klarar mig själv men det har jag alltid gjort så förstår inte varför ni är så på när jag är mer vuxen än ni tror jag är..
Jag hoppas snart få ett familje hem så jag sen kan få en egen lägenhet om typ ett år eller lite längre så jag får klara mig själv och stänga av allt gammalt och börja nytt!
de ända personerna som kommer få vara i mitt liv hela livet är skolan och mina kompisar som blivit som en familj även fast det ofta är skit mellan oss och det är rätt jobbigt.. men vad kan man göra när det bara är tjejer???

Jag blir irriterad när folk lägger sig i mitt liv..
Jag har en diagnos som ingen förstår dem ända som förstår är Socialen och skolan!
Ni som bara finns i mitt liv för att klaga sluta med det och hitta någon annan att klaga på jag orkar inte med det mitt liv är en nerförsbacke som snart kommer köra fritt fall om ni håller på som ni gör snälla sluta innan det får konsekvenser jag kan ta hand om mig själv men det är det ni inte förstår med!

Sitter i skolan och pluggar som vanligt! snart har man fått upp svenska betyget så man börjar med nästa men först ska man klara svenskan innan man börjar med nästa projekt!

Jag mår riktigt dåligt men när jag är i skolan är det ända jag tänker på betygen!
Jag vill få ett bra jobb och tjäna bra med pengar för att visa mina HATERS att även om jag är ''kille'', överviktig, har mina diagnoser och bra vänner att jag är bättre än dom.
Jag bryr mig inte om perfektion eftersom jag är mig själv och ingen kan ändra på det som är sanningen även om dem försöker kommer dem inte åt mig..

TRO PÅ DIG SJÄLV!