Försöker...

Jag försöker att leva ett normalt liv, med normala föräldrar,vänner,syskon och allt sånt men det går inte! 

Mina föräldrar är skilda och hoss mamma känner jag mig ledsen... Och hoss min pappa känner jag mig ivägen för hans nya som ett hot... Jag får knappt ingen ensam tid med min pappa efter som dem är en "familj" hon är ingen familj för mig... Känner mig bara ivägen när jag är där, hon har tagit över allt som jag saknar otroligt mycket!

Att fiska med min pappa, träffa min familj på den sidan... Att nästan alltid göra någonting!...som att fiska,åka upp till Hällefors med Hasse och dem andra, hälsa på familjen handla tillsammans... Känns som allt cirklar kring henne hela tiden och jag har inget att säga om det...

Hoss mamma känner jag mig borta... Jag mår inte bra och orkar inte ens städa mitt eget rum och hon klagar på att jag inte hjälper till hemma... Men jag försöker men det är så mycket som händer... Och jag tycker hon dricker alldeles för ofta... Förr var det okej men det blir bara mer och mer... Jag är orolig..

Jag har några vänner... Jag har dem "bästa " vännerna man kan ha... Dem står upp för en och hjälper en i svåra situationer... Och om någon pratar skit om mig får jag alltid veta det... Dem bryr sig inte vilka rykten som går om mig eftersom de vet vem dem ska tro på... Det blir så klart bråk ibland men vi förblir vänner!

Jag saknar tiden jag var liten då mina syskon inte tyckte jag var för liten... Några av mina syskon har vart där för mig i riktigt svåra stunder och vissa av er tror bara att ni vet bäst men det gör ni alla bara att ni inte förstår NI KAN INTE ALLTID HA RÄTT!